about anders ängsvik

Background
Some of my previous works are worth mentioning; the autobiographic book Beckombergalandet, the art exhibition Intensified accommodation, in collaboration with Magnus Bärtås, and the art film Small systems in collaboration with the actor Lina Wiksten (ref. my CV).
Most of my works can be categorized as documentary photography, and they have often grown out of a personal experience. Through staging, adding of texts, objects, and in the use of various kind of photographic traditions, i.e. black-and-white and color, I experiment with the classical documentary form. Photography, collage, writing and video are the techniques I use.


Overkill
In this project my purpose is to photograph animals, dead or alive, on motorways. The road is an interesting phenomenon. It constitutes a sharply drawn line in the landscape, a borderline. At the same time it is a well defined zone, a no-mans-land, a biotope of its own. Roads are nor nature neither constructions. It is that duality on different levels I try to catch.

My first approach is that of a nature photographer. I also submit the motives to various conditions. The photos are taken in various lights, under various weather conditions and during different seasons. The documentary tradition as well as a staging tradition can be traced in this procedure.

The biotope the Motorway is this projects governing idea. For all species, Man included, the motorway can be a fatal biotope. Visually, the black tarmac of the roadway unites. Usually distinctly delimited by guard railing and fences this odd biotope sometimes includes tunnels and viaducts.  

Formerly a meeting point along which trade and other activities were conducted, roads nowadays have been reduced to mere transport streches with little value on their own. Before motorization of our society, meadows proximate to ditchbanks played an economic role. In agriculture it served for haymaking and could also be grazed by domestic animals.

For wild animals motorways are still places for hunt and passage. The biotope also offers an opportunity to feed on its fringe-vegetation as well as on carrions, results of recurrent collisions between vehicles and animals. In winter, by deep snow, roads can offer resting places and essential nutritional ads for animals, e.g. salt. This is an often forgotten ecological niche. It is a paradox, a safe haven where Death is perpetually present.

Approaching this ground zero I am trying to elucidate the conventions of nature photography. At the same time my work is a kind of civilization criticism.

The Roadkill-project will continue for a longer period of time and will probably undergo change along the road. My idea is to do art exhibitions, write books and use the material for educational and scientific aims.

 

Svenska: 

Bakgrund
I mina tidigare arbeten ingår boken Beckombergalandet, konstutställningen Intensifierat boende i samarbete med Magnus Bärtås och konstfilmen Små system i samarbete med skådespelaren Lina Wiksten (se CV).
Många av mina arbeten rör sig i en dokumentär tradition, ofta med en utgångpunkt i den personliga historien. Samtidigt avviker från och experimenterar dessa arbeten med den dokumentära formen – genom iscensättningar, tillförandet av texter, objekt och i användandet av olika slag av fotografiska traditioner (svartvitt, färg). Projekten rör sig från fotografi, collage, text till video.


Overkill
Inom Overkill vill jag systematiskt fotografera döda och levande djur på större vägar i Sverige, t.ex. mullvad, katt, igelkott och fåglar…
Jag går här in i rollen som naturfotograf men söker mig till den plats som skär genom naturen. Vägarna kan inte ses som natur men inte heller som dess motsats. Bilvägen är mer ett ingemansland än gränsland.
Jag vill likt en naturfotograf arbeta med varje bild i olika sorters ljus, regn, komposition, etc. Det här arbetet tillhör både den dokumentära traditionen och iscensättningens tradition.

Det viktiga i projektet är utgångspunkten i en biotop – i det här fallet motorvägen, och den dödszon som den innebär för djuren. Den råa asfalten samlar ihop visuellt, men vägarna avgränsas också av räcken, staket och utgörs ibland av tunnlar och viadukter.

För människorna har vägarna blivit reducerade till ett medel, en transportsträcka utan egenvärde, men det har inte alltid varit så. Förr i tiden idkades handel längs vägen. Kopparkärl såldes och saxar slipades av kittelflickare. En mängd olika näringsidkare som zigenare, luffare och knallar hade ofta vägen som arbetsplats. 
Vid den tiden var också vägarnas dikeskanter en form av slåtterängar med stort utbud av livsviktiga växter och därmed ett tillhåll för djurlivet. För djuren är motorvägarna fortfarande uppehållsort och plats för jakt, passage och fynd. Vintertid då snön kan vara djup på sina ställen erbjuder bilvägen viloplats och väsentliga näringstillskottt av t.ex. salt. Detta är en ofta bortglömd ekologisk nisch, en paradox. En tillflyktsort med döden ständigt i centrum. Genom att närma mig denna dödens zon belyser jag naturfotografins konventioner samtidigt som jag utför en form av civilisationskritik.

Det här arbetet kommer att pågå en längre tid och kommer förmodligen förändras med tiden. Min idé är att göra ett antal utställningar under resans gång med grunden i det fotografiska arbetet.


Anders Ängsvik